Djursholm

Jag bor i Djursholm.

En förort till Stockholm i Danderyds kommun. Hit går ingen tunnelbana utan för att ta sig hem till mig får du åka tåg. Ett 125 år gammalt tåg komplett med konduktör i uniform som kollar din biljett. På tåget är det tyst och lugnt och det myller som är centrala Stockholm känns långt bort.
Men om du är ute och springer för sent om kvällarna slutar tåget gå och du måste ta tunnelbanan till Danderyd sjukhus och hoppa på en buss som tar en hem på mindre än 8 minuter. Det är alltså lite avsides från centrala Stockholm. Men inte för avsides.

Handla kan man göra i Mörby eller Djursholms Centrum. Båda en kort bussresa bort. En gång tappade jag mitt SL-kort men fick åka buss med en man av utländsk härkomst, som spelade Reagge på hög nivå och sa att " De e lugnt" när jag berättade om mitt borttappade kort.
Då kände jag att jag att jag träffat Djursholms svar på Reagge-chauffören och världen kändes tre gånger så liten.

I Djursholm finns det villor och enorma hus mest överallt.
I ett av dessa hus bor ABBA-Björn och i ett annat Marie Fredriksson. Annars finns det många människor i päls, pälsbollmössor och på morgonen kan man stå vid tåget och vänta med 12åriga brats med backslick. Ett utseendeideal som skiljer sig väldigt från täckjacke-looken som hägrade på Mariehem.

Jag bor på en vind i ett stort vitt hus. Här finns en otrolig matsal som är avstängd för oss inneboende men som jag redan besökt fyra gånger. Det kan vara lite kallt här uppe om kvällarna och om man spanar ut genom mitt fönster ser man hästar på bete och det snötäckta landskapet. Jag har en fåtölj med lejontassar, blåvita tapeter och tungt mönstrade mattor som täcker stor del av mina 30 kvadrat till golv. När man ligger i sängen om nätterna är det nästan helt tyst. Ibland hörs en bil eller ett tåg som passerar.

På andra sidan korridoren bor en amerikan. Jag kan ibland höra han tala med folk via Skype. Jag undrar om han brukar höra mig också. Det gör han förmodligen. Han har säkert hört mig skratta, sjunga, prata i telefon och rapa. Sådant man gör när man tror att man är ensam.
Vi delar badrum och äter emellanåt middag ihop. Badrummet ligger en våning ner. Två våningar ner finner man köket och tre våningar ner finns kylskåp, frys och tvättrum. Att ta sig någonstans innebär helt enkelt en massa spring. Spring i hala trappor. Första dagen här föll jag hårt i en av trapporna och fick ett blåmärke som var 10 centimeter brett och gjorde jävligt ont.

Men jag trivs. Familjen jag bor med är snälla och varma. Sociala och trevliga utan att lägga sig i ens liv mer än nödvändigt. Det finns två hundar som hälsar på när man kommer hem. Jag har ett stort rum. Universitetet är nära. Stockholm är nära. Jag får sköta mig själv. Laga min egen mat. Och jag är inte i Umeå.
Allt är nytt. Eget. Spännande.

Och om jag ska vara sann Djursholmsdialekten; väldigt väldigt fiiiiiiiiint.